första


Overkligheten. Kan man säga så, overkligheten? För om man kan det, så lever jag i den. Som i en bubbla, ett vakuum. Försöker räcka till men hur kan man någonsin göra det? Inget man säger gör det enklare, det är bara så. Ett faktum. Och jag fasar för den dagen verkligheten slår mig. Den dagen då overkligheten tar slut.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0